För att kunna förverkliga vrakinventeringen var att skaffa ett lämpligt expeditionsfartyg. Tanken var nämligen att resa längs kusten och inte bara kontrollera redan kända förlisningsplatser utan även att införskaffa uppgifter från fiskare och kustbor om andra förlisningar, nätfästen och gamla muntliga traditioner. Först fick man tag i en båt som hette ’Lazarus’ vars skrov och framför allt maskin visade sig vara i sämre skick än man hade trott. Trots idogt arbete under flera säsonger verkar det som att man aldrig fick Lazarus i sjön och till slut gjorde bedömningen att reparationsinsatsen inte var värd det förmodade resultatet. Istället satsade man på ett annat fartyg vid namn ’Värna’. Detta var Sveriges före detta första motorlivbåt som hade byggts om och nu tillhörde Göteborgs Sjövärnskår. GADK fick bjuda till ordentligt av sina begränsade finansiella resurser för att kunna köpa ’Värna’ men detta kom att visa sig vara en riktig satsning. Den 6 juni 1951 togs styrelsebeslut om köpet och redan samma sommar kunde hon brukas för klubbens dykningar. Resorna längs kusten fick dock vänta ytterligare två år för däremellan kom ett vrak vars rester låg nerbäddade i sanden utanför en brygga vid Hagaholm i nordligaste Halland. Efter att ha undersökt vrakdelarna och forskat i de skrivna källorna kom man fram till att detta högst troligen var ett lübeckerskepp vid namn ’Cron de Frede’, fört av en ’Captain Petter Schröder’, som strandat i området den 22 november år 1693. Dessutom verkade det på resterna som att skeppet hade bränts. Ett fåtal fynd lyckades man också att gräva fram.

Ett annat objekt som också kom emellan var Erik den fjortondes kanon ’Skjegge’. Denna vidunderliga och monstruösa pjäs skall ha tillverkats för att bryta ett dödläge som uppstod vid den svenska belägringen av den dansk/norska Bohus fästning vid Kongahälla. Om Skjegge finns en vers som lyder; När Skjegge kommer till att gnegge, då rasar båd murar och vägge, och det sas att den var så stor att i dess mynning kunde en skomakare sitta och sula skor! På vintern 1564 drogs den på en släde från Västergötland mot Bohus. Vid Lödöse skulle den över den frusna Göta älv men gick naturligtvis igenom isen och förlorades. Några klubbmedlemmar spenderade hela 6 kronor på en bussresa till Lödöse, för att kontrollera den tradition som fanns på platsen angående det exakta läget, den 3 december år 1950. Några dykningar företogs dock förmodligen inte eftersom platsen endast vagt kunde utpekas. Tidningen Göteborgs Posten finansierade en eftersökning av Skjegge medelst bottenpenetrerande ekolod i slutet av 80-talet. Den följdes upp med dagliga reportage tidningen men det hela rann ut i sanden.

När resorna längs bohuskusten kom igång blev de starten på en tradition som än i dag lever vidare. De första åren koncentrerade man sig på ett kustområde i taget och många vrak blev inprickade och uppförda i registret.