En dykdag på 40-talet

Men hur var det då att dyka på den här gamla goda tiden? Ja för det första skall vi ha klart för oss att fram till mitten av 50-talet fanns det över huvud taget väldigt lite utrustning att köpa och det var dessutom mycket dyrt. Därför var man hänvisade till hembyggda varianter på Prieurapparaten eller andra egna konstruktioner. Visserligen hade Jaques Yves Costeau, i boken ’Den tysta världen’, presenterat både sig själv och sin nyuppfunna variant av den bortglömda andningsventilen, ’Aerophore’, av Denayrouze och Rouquayrol från 1860-talet, men det fanns som sagt var väldigt lite att välja på i handeln. Även simfenor var uppfunna redan 1924 av Louis de Corliau, men de tillverkades av det gummi som nu var en stor bristvara som uteslutande gick till tillverkning av däck till fordon, främst militära, m.m. Den enda form av ’dräkt’ som fanns var att ta på sig ett par långkalsonger, och en tröja eller dylikt och då företrädesvis av ylle eftersom det värmer bra även när det är vått. Ett dykäventyr med Göteborgs AmatörDykarKlubb under kriget kan till exempel ha gått till så här:

Vi är sex stycken dykare som tar Liedholms passbåt från Hjuviks brygga. En sån tur att bränsle har kunnat ordnas. Kontakter måste man ha. Vägen går ut mellan Hönö och Fotö och snart siktas målet för dagens utfärd, en liten holme allra ytterst mot det öppna havet. När vi närmar oss lyfter några trutar från holmens högsta punkt och flyger skriande iväg. Så snart som luftautomaterna och den stora tuben lyfts iland lottas turordningen. Ljungqvist får den eftertraktade uppgiften att börja och sen skall det bli min tur. Prieurtuberna är redan fyllda så Bertil tar genast på sig badbyxorna och får hjälp av Sundling och Jerker att sätta åt remmarna för luftautomaten. Sedan han knutit signallinan runt sin handled går han över relingen och låter sig sjunka ner.
Detta är alltid en spännande stund för de som är kvar i båten, att se bubblorna röra sig fram och tillbaka längs strandkanten och bara kunna gissa vad dykaren där nere i djupet får uppleva. Men så kommer Bertil upp igen och han myser när han tar av sig masken. Du kommer nog att bli nöjd säger han och tittar på mig. Nu stiger spänningen ännu mer i mig och jag känner hjärtat slå snabbare när jag sätter på näsklämman och kränger gummimasken över mitt ansikte.
Jag öppnar genast ventilen och med ett hemtrevligt pysande börjar luften att strömma in i masken. Trots att jag gjort detta ganska många gånger nu så känner jag en ilning längs ryggraden när jag glider ner mot bottnen. Under mina fötter, där jag landar, har jag nu en klipphylla beväxt med olika arter av brunalger. Jag ser mig nyfiket omkring. Sikten här ute är mycket bra, säkert närmare tio meter. Jag njuter en stund av det vackra undervattenslandskapet sedan tar jag ett djupt andetag. Jag har ju en uppgift att uppfylla också såsom varande medlem i arbetsgruppen för insamlande av alger till biologiska institutionen. Jag öppnar min påse av säckväv och börjar plocka fina exemplar av så många olika brunalger som jag kan hitta. Dessa skall senare pressas, torkas och monteras på kartong för att ingå i det algherbarium som vi håller på att upprätta. Ett stim av småsill drar förbi mig och solen glittrar i deras blanka fjäll. Under algsamlandet söker jag mig allt djupare och det märker jag på att jag måste skruva upp lufttrycket i masken så att den inte dras ända in till mitt ansikte. Nu visar också manometern att det är dags att söka sig uppåt igen.
Väl uppe i solskenet känns det skönt när kroppen värms upp igen. Vi fyller på tuberna och de andra dyker också, i tur och ordning. Sedan är det dags för dagens andra höjdpunkt, mackor och dricka, för det är ju sant att sjön suger. Jag har ost och prickig korv på mina. Alf Larsson försöker lura på mig sånt där vedervärdigt surrogatkaffe men jag föredrar min prepp. Så vänder vi åter hemåt berikade till kropp och själ av en härlig dag med besök hos kung Neptun.

Kommentera